Ibland känner man att allt som var möjligt att skapa är skapat. Vi har inga nya ocg grundläggande idéströmningar såsom humanism, impressionism, dekadens och dylikt. Böcker presenterar inga nya och bandbrytande handlingar vars lopp skulle kunna påverka hela generationer; det samma gäller filmer. Men allt är inte så dystert som det framställs här. Grundläggande ideer är eviga och skiftar bara mellan olika form: folkminne, deckare, film.
Ett bra exempel hur man kan lura människor med tid och rum är att skriva en saga vars handling sker under medeltiden och sedan göra en film baserad på denna saga. De flesta läsare är ju vana vid att sagor måste höra till gamla tider. Den tyska författaren Otfried Preußler lyckades skriva en sådan fantasyroman som syftar tillbaka på den gamla sagolika medeltida epoken och verkar vara som en historia som hände på allvar. Romanen heter „Krabat“ och den publicerades redan 1971. Bokens framgång ledde till att den tyska filmen med samma namn släpptes 2008. Filmregissör är Marco Kreutzpainter vars tidigare produktion omfattar bl.a. sådana filmer som „Trade“ (2007), „Ganz und gar“ (2003) och „Nebensächlichkeiten“ (2000). Filmens manus var skapat av både Michael Gutmann och Marco Kreutzpainter.
„Krabat“ är en mörk och grym berättelse om en pojke som blev inblandad i magisk verksamhet. Filmens handling utspelas i gammaldags lantlig miljö. Krabat (rollen spelas av David Kross), en pojke plågad av den almänna hungern efter trettioåriga kriget 1648, försöker rädda sitt liv från pesten. Han ser en förunderlig dröm med magiskt inslag, samlar sista krafter och kommer på känn till kvarnen där inga spår av pesten och brister på livsmedel syns vara. Han lär sig allt som gamla kvarnmästaren och trollkarlen (Christian Redl) visar honom; svart magi är inkluderat i programmet. Men snart byts Krabats fascination och mod mot dyster besvikelse: dem som inte lyder mästaren får bestraffas, och det strängaste straffet är döden. Att bli kär i en flickan och umgås med henne var förbjudet; så dör Krabats bästa vän Tonda (Daniel Brühl) som råkade umgås med flickan.
Krabat som också hade en käraste tänker igenom en flyktplan som berör en gammal legend. Tyvärr har han visat mästaren tillräckligt olydnad och mästaren befaller honom att gräva en grav åt sig själv. Lyckligtvis får Krabats käraste Kantorka (Paula Kulenberg) veta om flyktplanen och kommer själv till kvarnen för att kräva sin älskling. Enligt gammal tro måste mästaren släppa drängen om hans käraste skulle känna igen honom. Drängarna förvandlas till korpar, men Kantorka känner igen Krabat ändå. Vid detta dör den gamle mästaren själv och alla drängar får den efterlängtade friheten.
Allt har sitt pris – det är, enligt min åsikt, den genomgående idén i filmen. Det förstår inte pojkar som kommer till kvarnen som nybörjardrängar. Men det upplever de väl efter s.k. konfirmationen till fullständiga medlemmar på kvarnen. Att bli förälskad i en flicka kostar mycket. Att försöka fly bort från kvarnen är det första steget till sin egen död. Att bli kraftigare och kunnigare än andra har också sitt pris: även om mästaren börjar skilja och respektera dig mer än andra, blir snart graven färdig även för denna våghals.
Symbolismen som är ganska frekvent under handlingens lopp gör filmen till ett mästarverk. Mästaren på kvarnen har ganska stark anknytning till Oden eftersom han ser bara med ett öga. Han själv och även hans drängar kan förvandlas till korpar, och från nordisk mytologi vet man att Oden också ägde korpar vilka han skickade till människovärlden för att samla information. Därefter är det tolv drängar som arbetar i kvarnen; just tolv är en sådan siffra som ofta finns i magiska, ockulta eller religiösa sammanhang (t.ex. tolv apostlar som var med Jesus Kristus, eller tolv riddare som samlades kring kung Artur, enligt brittisk episk litteratur). Symboliskt är också Krabats övergång till den svarta magins sida: han måste begrava sitt kristna kors först. Men Krabat lyckas att inte glömma begravningsplatsen; han återvänder senare och hämtar korset, och kanske det bidrar till att han lyckas befria sig från mästarens fång. Eller det kanske är kärleken som befriar?
Sammanfattningsvis skulle jag säga ett par ord om intrycket som filmen ger. Det finns inte så många filmer där man inte vet vad som ska hände i nästa sekund. Jag måste erkänna att nästan alla händelser var oförutsägbara i filmen; det skapade spänningen. Det var verkligen inte så många kärleksscener i filmen som verkade absolut naturliga i sammanhanget med miljön och händelseloppet. Filmen skapade en stark känsla av att man flyttar tillbaka i tiden och får uppleva allt som huvudkaraktärerna går igenom. Klädseln verkade vara helt passande till den epok som skildrades i filmen. Jag skulle vilja rekommendera den filmen till alla som har intresse för sagor, medeltiden, fantasy, historia, och till alla andra som gillar kvalitet och spännande filmer.
(en filmrecension av Svarta Helga)
No comments:
Post a Comment